47 sidor senare

47 sidor senare kan jag erkänna att bloggen verkade fungera. Jag fick igång mitt flow men vad hände här? Jag som lovade att dela med mig och samtidigt skapa en kreativ oas. Det som har hänt efter 47 sidor är ungefär att det känns som en brantare och brantare uppförsbacke. Inspirationen är inte konstant. Snarare konstant frånvarande. Vad är det för hinder som behöver röjas för att det ska kännas enkelt? Det finns så klart författare som har behövt kämpa. Eller som helt enkelt har skrivit mycket långsamt och metodiskt.

Du kanske tänker att jag borde fira att jag har skrivit 47 sidor. Hurra.

Från en sak till något annat. Tillståndet i världen har under en längre tid känts apokalyptisk. Det svajar och man får liksom hitta något att hålla sig i för att inte tappa framtidstron. Kanske är det en kollektiv brist på framtidstro som gör att det svajar. Det enda jag vet är att det blir allt svårare att föreställa sig framtiden. På 50-talet kanske de drömde om ett 2000-tal med flygande bilar. Men vad drömmer vi om för 2050-tal?

Nyheter om potentiellt liv på andra planeter förvånar inte längre.

Det är en slags apati.

Eller är det bara jag?

Från en sak och tillbaka till det första så vill jag fortsätta kämpa för inspirationen. Kanske hänger det på något långsökt vis ihop med världsläget. Kanske har inspirationen absolut ingenting med karaktär (förmåga att glädjas över livet) att göra. Kanske kommer inspirationen från ovan och landar på ens huvud som en tung och självlysande krona. Inspirationen är en slags Messias som ska rädda oss.

Håll dig fast så att du inte snubblar. Titta på höstlöven som blir röda, blunda, och bevara de i ditt inre.