Du är inte dålig, du är bara medioker

Ställ dig själv frågan, måste jag verkligen vara bäst? En del av det som håller kreativa människor tillbaka är perfektionism eller orimligt höga krav. Perfektionism kan visa sig medan man skapar något, efter att man har skapat något men även innan. Kanske har du den fantastiska egenskapen att du har lätt för att föreställa dig hur något skulle kunna bli, en egenskap vars baksida tyvärr ofta är att ingenting blir av. Hur skulle verkligheten kunna mäta sig med det inre landskapet? Ett inre landskap där dessutom, kan påpekas, förändringens dörrar alltid står öppna. När landskapet nedtecknas blir det svart och vitt och orubbligt. Det kan skapa obehag hos den med perfektionistiska drag. Känner du igen dig?

För den som trots detta motstånd har lyckats skapa kan det skenbart goda perfektionistiska ansiktet istället visa sig efteråt. Som en retuscherad fitnessmodell bredvid kroppen i badrumsspegeln står det perfekta mot det realistiska som är din skapelse. Det perfekta är en riktning och inte ett mål som kan uppnås. Att jaga det perfekta är som att jaga efter universums ändpunkt, en evighet som dessutom ständigt rör sig bortåt.

Trots detta är det en oneklig sanning att vissa har en större talang eller på andra sätt bättre

förutsättningar att lyckas. Hur kan man stå ut i detta utan att låta det förgöra det inre drivet att skapa? Barn vet hur man gör, men jag tror att det också har att göra med att de nånstans vet att de är barn, och har mängder av år på sig kvar av utveckling. Samtidigt gäller ju detta för vuxna också, även om vi inte utvecklas i samma makalösa takt. Men så fort man kastas ut i vuxenvärlden gör verkligheten entré och det är en verklighet där det är svårt att lyckas.

Det är en liten procent som är bäst, liksom per definition. Alla kan inte vara bäst. Kan det ändå vara så att det är okej att ge sig själv möjligheten att skapa, trots att det bara är en pytteliten chans att bli uppmärksammad, publicerad eller älskad?

Många siktar mot stjärnorna och når på så vis upp till trädtopparna, medan andra tittar upp och inte ens orkar försöka. Kanske är det då lättare att sikta lite lägre och i alla fall våga leva. Ta ut svängarna, säga lite fel ibland, sudda de onödiga orden och stryka sina missöden. Resultatet blir ofta något. Kanske till och med mer. Att vara medel är underskattat.