Livet i revy

Det är något lustigt med att titta bakåt på livet man levt. En underlig dissociation kan uppstå där det förflutna blir som en avlägsen framtid, omöjlig att uppnå. Häng med mig här. Har du någonsin tittat på en text du har skrivit och tänkt: ”Har JAG skrivit det här?”. Kanske finns det ett ord för detta fenomen, men jag har aldrig hört det i så fall. Någon del av hjärnan är ständigt förvånad över ens prestationer och övertygad om att liknande prestationer i framtiden är ofrånkomligt osannolika.

Det kan vara bra ibland att gå tillbaka till gamla texter (eller andra kreationer). I nuet de uppstod fanns förmodligen självkritik, skam och oändliga förbättringsmöjligheter. Men några år senare, eller kanske till och med veckor, kan du uppleva samma verk med helt andra ögon. Plötsligt representerar den ditt yttersta, bästa, mest upphöjda. Något du aldrig kommer uppnå igen.

Ingendera tanke är ju egentligen hjälpsam. Båda representerar de sidor av samma mynt: självkritiken. I lite olika form. Den ena kritiserar nuet, den andra kritiserar framtiden.

Jag vet inte hur vanligt det här är för jag kan också tänka mig att många tittar tillbaka och ser något ännu värre - något de kanske i stunden var nöjda med men som nu inte alls håller måttet.

Men, oavsett om du känner igen dig eller inte är ju en viktig slutsats av detta att dina åsikter kommer att förändras. Att sluta skriva, skapa, för att det just nu känns svårt och som att resultatet inte blir det du hade förväntat dig, är inte lösningen. Fortsätt med det du håller på med. Skriv klart meningen även om den inte är perfekt.

I morgon är detta dåtid.