Lyssna på berättelsen

Det är läskigt att skriva. Att skriva kan ibland kännas som att tala i en aula fylld av tusentals människor. Du vet inte vilka som sitter i publiken, det kan vara allt från din närmsta familj, till dina ”frenemies” och kanske de du respekterar högst av allt – prisade författare och andra konstnärliga genier. Du harklar dig, känner hjärtats snabba studs i bröstet, anar att rösten kommer att darra och känner salivet i munnen torka ut. ”Varför?” undrar du. ”Varför utsätter jag mig för det här?”

Till skillnad från en publik vid ett tillfälle möter du kanske en ny publik varje dag, till tidens ände.

Du gör det för att du vill, för att du känner att du måste. Du är rädd men du gör det ändå.

Vi har väl alla våra olika sätt att skriva på. Vissa sitter en hel dag och filar på tre meningar. Andra skriver flera sidor om dagen, oavsett humör, som någon slags motsvarighet till ett motionspass på gymmet. Huvudsaken är att det blir av. Rädslan är naturlig och kommer att finnas där men om du låter den ta ett för hårt grepp om dig stryper den allt flöde.

På sista tiden försöker jag begränsa mig själv mindre, jag försöker vara mer tillåtande. Istället för att efter varje mening tänka ”hur kan jag ändra den här meningen så att den blir bättre?”. Eller innan varje mening tänka, ”nej, det är inte rätt timing, det stämmer inte med hur jag planerat händelseförloppet”, så försöker jag bara låta det som kommer komma. Inte stressa fram något, däremot lyssna lyhört på det som ploppar upp i huvudet instinktivt. Istället för att styra händelseförloppet fullt ut kan du som skribent låta dig själv bli ständigt överraskad.

Detta sätt att skriva på kan troligtvis för vissa kräva mer redigering i slutet. Men kanske är det roligare? Kanske går det ändå lättare? Jag upplever att det tar bort en del blockeringar.

Gällande den där stora publiken tror jag det är bäst att ignorera den. Dance like no one's watching. Stamma om du så behöver. Det är okej.