Jakten på den försvunna inspirationen

Du vet hur det känns. Ett kärt föremål har försvunnit, du har förlagt det. Du följer dina egna steg, backar tillbaka någon timme, stannar upp och spänner hjärnmusklerna. ”Gjorde jag någon avstickare jag inte minns? Gick jag på toaletten? Hämtade jag något i köket?”. Svetten börjar rinna i pannan. Du letar frenetiskt i jackfickorna, kollar både under soffan och under sängen. Kanske lyfter du till och med på mattan trots att det vore osannolikt att föremålet skulle ligga där.

Den mentala ansträngningen är utmattande. Sakta men säkert skapas en inre karta över platser där föremålet kan ha hamnat samt en annan karta över scenarios i händelse av att du aldrig återfinner föremålet. I takt med att tiden går och du har uttömt platserna där föremålet skulle kunna ha hamnat tappar du modet. Det är som att tunga stenar i kroppen försöker få dig att stanna, sätta dig ner och ge upp.

Modfälld känner sig också den som har tappat sin inspiration. Likt exemplet ovan känns det som något som finns där någonstans. Bortom synhåll. Så vad är det som gör att inspirationen sinar? Att kreativiteten dalar? Att lågan brinner ut eller gnistan slocknar?

Låt oss gå på skattjakt.

Kan inspirationen ha följt med dig till jobbet och ett olidligt långt möte med en ouppmärksam chef eller trött kollega?

Trillade den ner i vasken när du ställde ditt glas bredvid en odiskad kastrull med ingrodda matrester?

Följde den med dig när du skrollade i nyhetsflödet och läste om dödsskjutningar, krig, svältkatastrofer, naturkatastrofer, potentiell ekonomisk kollaps, potentiell kärnvapenkatastrof och lagändringar som står i strid med hjärta och moral?

Hade du inspirationen i bakfickan när du hamnade i en oväntad konflikt med sambon, vännen, barnet, föräldern eller din partner och du satt i tjugo minuter och grät på toaletten?

Vad hände när du tittade i sociala medier och såg en gammal kompis med ett glas prosecco i en bubbelpool på en spaanläggning på Kreta? Eller vännen som är fem år yngre men redan har bildat familj och ser alldeles överlycklig ut?

Inspiration är något, tror jag, som växer och krymper i förhållande till hur vi har det. Det krävs en viss energi för att den där lågan ska börja brinna. Vissa upplevelser kanske väcker inspiration men det är bara om det finns en gnista att blåsa eld ifrån första början. Och den där gnistan är din känsla av trygghet och harmoni. Vi lever i en tid då vi bombarderas av information och uppmuntras av samhället till konstanta jämförelser som i sin tur skapar begär efter diverse produkter. Vi lever i en tid då mycket har förändrats på kort tid och flera omvälvande katastrofer har avlöst varandra. Och när du dessutom ställs inför utmaningar i ditt personliga liv kan marken börja gunga rejält under fötterna.

Det är inte konstigt om inspirationen inte alltid är helt… där.

Är du som jag har du också en inre kritiker som skäller på dig lite då och då. Den inre kritikern kanske säger att du borde känna dig inspirerad och att du borde kunna producera kreativa alster av minst lika hög kvalitet som den kreatör du tycker bäst om. Du kanske har läst att många framgångsrika författare har en rutin som innebär att de skriver ett visst antal sidor varje dag. Du tänker då att du aldrig kan bli en sådan framgångsrik författare.

Men frukta icke.

Ibland kommer livet emellan och det är normalt. Den som jagar inspiration tenderar nog ofta att springa ifrån den.

Vad ska jag göra då, undrar du? Ta hand om dig själv. Begränsa exponering för det som stjäl mest energi. Åtgärda det som kan åtgärdas och meditera över det som är bortom din kontroll. Ibland kan du testa att göra något annat, så kanske inspirationen dyker upp, för det visar sig att den har legat där på nattduksbordet hela tiden.